En igelkott och en katt möts på en smal väg. Katten släpper taget, men släpper ifrån sig en olycksbådande mjau, eftersom igelkottens ryggar har uppfyllt sitt syfte. Katten tittar spetsigt på igelkotten, igelkotten skrattar belåtet och plötsligt får han en idé:
– Lyssna, kära katt (han betonar det sista ordet, med sarkasm), jag säger att det skulle vara intressant att vara mitt försökskanin (katten slingrar sig)...hi-hi! utan någon antydan till ironi...katter kan också fylla denna magnifika roll i människans utveckling...du vet, de där beten som matar oss sparvar och äpplen...Så...jag, istället, kommer att vara din åskådare. En girig åskådare...
Katten tänker efter två gånger och även om igelkottens erbjudande blinkar åt honom är det något som inte låter som det ska. Uppriktighet är inte ett kännetecken för igelkotten...förutom när du fångar honom oväntad och han glömmer att mjuka upp sina ryggar...(låt oss säga)
– Åskådare av mitt marsvinstillstånd? frågade Matza och vred på näsan.
– Åskådare av dina manifestationer i allmänhet, svarade igelkotten och tittade nästan försiktigt på henne.
– Tja, då är du två gånger vunnen. Ju fler shower du gör, desto fler anteckningar gör du och lägger i din fil.
– Jag förstod att man måste träna för mästerskapet att slipa gherutze bak i fåtöljen och röda fransar vid bordet. En ren åskådare skulle inte vara till någon nytta för dig. Men du kan inte slå mig. Och-då...vem mer förstår dina egenheter som jag?!...jag ger dig svaret, på köpet...så du är två gånger vunnen (minst!), sa igelkotten, som ett sista argument, tog katten från mitten och bar den mot scenen (respektive matbordet) “dissektion”).